När man ser medeltiden ur ett historiskt perspektiv är det ofta blod och krig som står i fokus. Man tänker sig att medeltiden var en tid av stora slag där människor höggs ner i parti och minut utan att åtnjuta någon som helst rättslig säkerhet. Maktgiriga härskare fanns det i vart och vartannat land. Det är en bild som i mångt och mycket överdrivits av både populärkultur och forskare, med ett sinne för det dramatiska. Faktum är att medeltiden – och då särskilt högmedeltiden – var en av de fredligaste perioderna i människans historia. Även om det inte i sig säger så mycket – människans blodtörst är väl dokumenterad – så kan det fungera som en påminnelse när man tänker sig tillbaka till medeltiden.
En annan anledning till att bilden av medeltiden som blodig och barbarisk har satt sig i vårt medvetande kan ha att göra med krigets natur. På den tiden fanns det nämligen inga drönare eller bombflyg. Att kriga innebar att stå öga mot öga med fienden och slåss med kniv eller yxa – eller, på sin höjd, sikta med en pilbåge från ett hundratals meters avstånd. Det innebar att slagen var mycket brutala med blodspillan i massor från båda sidor. Många är de som gick en fruktansvärd död till mötes med ett huvud kluvet i tu. En sådan bild etsar sig naturligtvis fast, vilket gör att vi i dag gärna tycks minnas medeltiden något mer våldsam än den faktiskt var.
Övergången till krut och pistoler skedde först under medeltidens senare period, vilket innebar att härförare och soldater dessförinnan inte hade tillgång till sådana moderna vapen. Eftersom en stor del av världen ännu inte var känd för västerländska erövrare skedde mycket av plundringen och krigsföringen till havs. Det betydde att den som ville sätta igång ett krig och erövra en bit mark först närmade sig platsen via fartyg eller båt. Där stötte de ofta på patrull från ett annat fartyg som mötte dem en bit ut – och så var en närstrid igång. Dessa växlingar slutade ofta med att ett skepp bordades och plundrades, eller att det helt enkelt sänktes av motståndaren.
När man tagit sig förbi det första hindret och kunde lägga i land på den främmande platsen väntade ofta en ännu tuffare utmaning – ett fort. För att inta ett fort eller en borg krävdes ofta ett stort numerärt övertag i antalet soldater. Att försvara ett fort är betydligt enklare än att inta det, vilket många maktgiriga erövrare fick erfara den hårda vägen.