Tvekampens historia: Från holmgång till rättssal
Under medeltiden, när lagböcker och domstolar inte alltid var den självklara vägen till rättvisa, utgjorde tvekampen ett dramatiskt inslag i rättssystemet. I situationer där ord stod mot ord, eller då bevis saknades, kunde en väpnad strid mellan parterna bli den avgörande faktorn. Denna artikel utforskar den komplexa historien om tvekamper, från dess fornnordiska rötter till dess gradvisa försvinnande.
Holmgång – fornnordisk rättskipning
En föregångare till den medeltida tvekampen i Norden.
Långt innan den formaliserade medeltida tvekampen etablerades, fanns i Norden en äldre tradition av rättslig duell – holmgången. Namnet kommer från seden att utkämpa striden på en holme eller en annan avgränsad plats. Holmgång var inte enbart en våldsam handling, utan en ritualiserad del av rättssystemet där man trodde att gudarna ingrep och gav seger åt den som hade rätten på sin sida. Isländska sagor och Hednalagen bekräftar att holmgång kunde användas i tvister om allt från äganderätt till ärekränkningar. Att vägra en utmaning var otänkbart och kunde leda till att man stämplades som niding, en person utan ära och rättigheter.
Holmgångens regler och problematik
Även om reglerna för holmgång kunde variera, ägde striden rum på en i förväg bestämd plats. Vapen som svärd, yxor och sköldar var vanliga, vilket Historiska Museet beskriver i sitt material om Vikingasommar. Holmgången var en kamp på liv och död, där segraren inte bara vann äran utan ibland också kunde överta förlorarens egendom. Systemet var dock inte utan brister. Berättelser om stridskämpar som Egil Skallagrimsson visar hur holmgången kunde missbrukas för personlig vinning. Genom att utmana och besegra män kunde de konfiskera deras ägodelar. Detta ledde till kritik mot systemet. I slutet av 1070-talet tog kung Harald Hen i Danmark initiativ till en förändring. Han förbjöd holmgång och förespråkade istället att tvister skulle lösas genom domstolsförhandlingar. Detta markerade en viktig övergång från en rättskipning baserad på fysisk styrka till en mer formell juridisk process, något som Vetenskapsradion Historia också tar upp.
Rättslig tvekamp i medeltida Europa
Tvekamp som en del av det europeiska rättssystemet.
I övriga Europa utvecklades tvekampen till en formell juridisk process under medeltiden. När ord och vittnesmål inte ansågs tillräckliga, kunde parterna i en tvist ansöka om att få saken avgjord genom strid. Denna form av rättskipning, kallad ”rättslig tvekamp”, byggde på en stark religiös övertygelse. Man trodde att Gud skulle ingripa och ge segern till den oskyldige eller den som hade rätten på sin sida. Tvekamp som rättsmedel var särskilt vanligt i ärenden som rörde heder, äganderätt eller brott som var svåra att bevisa på annat sätt. Det var inte enbart en fysisk kraftmätning – det var en prövning där en högre rättvisa ansågs manifesteras genom stridens utgång.
Formaliteter och kritik mot tvekampen
Regler, ritualer och motstånd.
Med tiden utvecklades detaljerade regler och ritualer kring tvekamperna. Dessa regler, som syftade till att skapa en viss ordning och rättvisa i striden, kunde variera beroende på plats och tid. Ofta användes svärd som vapen, och sekundanter hade till uppgift att övervaka att reglerna följdes. Trots kyrkans fördömanden och lagstiftning mot duellerande, fortsatte tvekampen att vara en del av samhället, särskilt inom adeln. Detta visar på en tydlig spänning mellan den formella rättvisan och adelns hederskodex, ett tema som Populär Historia utforskar i sin artikel om duellernas historia. Under 1500- och 1600-talen, utvecklades formaliteterna kring duellerna, och blev alltmer teatraliska, med sekundanter som ceremonimästare och detaljerade regler för hur striden skulle utföras.
Skilsmässa genom strid – en extrem tillämpning
När äktenskapstvister avgjordes med vapenmakt.
En av de mest extrema tillämpningarna av tvekamp var i äktenskapstvister. Inom vissa germanska rättstraditioner kunde en skilsmässa avgöras genom en strid mellan makarna. Skilsmässa genom strid, som beskrivs i Hans Talhoffers *Fechtbuch* från 1467, var en brutal och ovanlig företeelse. Mannen placerades i en grop, ibland med en hand bunden, medan kvinnan, beväpnad med stenar inslagna i tyg, fick röra sig fritt. Trots dessa försök att skapa en viss balans i styrkeförhållandena, hade mannen ofta en fysisk fördel. Det är viktigt att notera att källmaterialet om detta är begränsat, och historiker är oense om hur vanligt förekommande det faktiskt var. Det är dock tydligt att straffen för den förlorande parten var mycket hårda – mannen kunde avrättas och kvinnan kunde begravas levande.
Från tvekamp till modern rättskipning
En gradvis övergång.
Trots tvekampens utbredning och popularitet i vissa kretsar, insåg många, inklusive kungar och präster, dess problematiska natur. Det var uppenbart att det oftast var fysisk styrka och stridsfärdigheter, snarare än Guds vilja, som avgjorde utgången. Kung Liutprand i det langobardiska Italien på 700-talet uttryckte sin skepsis mot tvekampen, men kunde inte förbjuda den helt på grund av dess starka folkliga förankring. Rättsliga tvekamper kom dock gradvis att betraktas som otidsenliga. Istället började man i allt högre grad använda sig av skriftliga dokument och vittnesmål i rättsprocesser, vilket ledde till en mer rationell och i många fall rättvisare rättskipning. Detta markerade en långsam men tydlig övergång från svärdets dom till skriftens och lagens.
Arvet efter tvekampen – heder, dueller och språk
Tvekampens påverkan på senare tider och vårt språk.
Även om tvekampen försvann som ett formellt rättsligt instrument, levde dess principer och ideal kvar i andra former. Hedersdueller, särskilt inom adeln, fortsatte att förekomma långt efter medeltiden. Duellernas historia, med rötter i såväl medeltida tornerspel som tvekamper, visar hur idén om att lösa konflikter genom en kraftmätning levde vidare, om än i en mer reglerad form. Duellen, med sin strikta etikett och formaliteter, kan ses som en fortsättning på traditionen att skipa rättvisa, eller åtminstone återupprätta heder, genom vapen. Även i det moderna språket lever arvet efter tvekampen kvar. Uttrycket ”holmgång” används än idag för att beskriva en hård och kompromisslös kamp, ofta i överförd bemärkelse. Detta visar på tvekampens bestående intryck på vår kultur och vårt sätt att tänka kring konflikter. Tvekampens historia, som Historienet.dk beskriver, ger en inblick i en tid då konflikter löstes på ett sätt som idag ter sig främmande, men som ändå har format vår syn på rättvisa, heder och konfliktlösning.
För den som har ett stort intresse för medeltiden och dess inredning, kläder och stålstrider finns det ett behov av att hela tiden befinna sig i den miljön och lära sig mer om sitt intresse. De verkliga entusiasterna kan besöka medeltidsveckan som har hållits varje år på Gotland sedan 1984. Men för att inkorporera denna tidsålder i vardagen kan det kännas nödvändigt att också skapa ett medeltida boende, där alla böcker om medeltiden och all inredning från medeltiden kan få plats.
Om du söker efter bostadsrätter i Stockholm kan du besöka Boneo. Här hittar du en stor mängd olika bostadsrätter i och runt Stockholm där utbudet uppdateras dagligen. Huvudstaden ger tillgång till ett varierat nöjesutbud, men är också en bra stad att bo i för medeltidsentusiasten. Med en bostad i centralt läge kan du besöka Gamla Stan i centrala Stockholm, som grundades på 1200-talet och har en stark medeltida prägel. Du kan också resa ut till Birka Vikingastaden i Mälaren och köpa artefakter som passar bra till din medeltida inredning. Genom att söka bostadsrätter i Stockholm underlättar du för ditt medeltida intresse.
Medeltidsveckan i Visby
Medeltidsveckan i Visby är en utmärkt tillställning för den som vill skaffa inspiration och inredning till hemmet. Hit kommer 40 000 besökare varje år, Medeltidsveckan utsågs 2015 till årets svenska turistmål, och innehåller 500 olika evenemang. Visby med sina medeltida anor är en perfekt plats som kan erbjuda något för alla, både barnfamiljer och personer med ett stort intresse för medeltiden.
Lång tidsperiod för inspiration
Många känner till medeltiden på ett övergripande plan, då det var en spännande och händelserik tid i historien. Medeltiden räknas som tiden mellan antikens period och renässansen, vilket innebär från 400-talets slut fram till 1400-talet. Vi brukar dela upp medeltiden i den tidiga medeltiden, högmedeltiden och till slut senmedeltiden. Mycket hände under denna tid, då det är en så lång period det rör sig om. I början kunde vi se Romarrikets sönderfall, men under 1000-talet blev länderna mer stabila i Europa då kungadömen och kristendomen etablerade sig. För att inreda ditt hem i medeltida stil har du därför en stor mängd olika stilar att välja mellan, och kan skapa en mer modern look med medeltida element eller köpa en av alla bostadsrätter i Stockholm och omvandla den helt.
Medeltidsveckan i Visby har blivit något av en sommarlovsinstitution, åtminstone på Gotland. Arrangemanget, som numera brukar locka omkring 40 000 besökare, har hållits sedan 1984 och utsågs så sent som 2015 till årets turistmål i Sverige. Eftersom medeltidsveckan omfattar omkring 500 evenemang är det svårt att förklara vad det hela handlar om, utan att använda en väldigt generell term som just medeltiden. Staden Visby har medeltida anor och det är ingen slump att just detta medeltidsevent är Skandinaviens största. Veckan har något att erbjuda allt från barnfamiljer till festglada lajvare och människor med ett stort specialintresse för medeltiden.
Medeltidsveckan och bidragen
Gotlands medeltidsvecka får sänkt stöd från regionstyrelsen men många av de årligen återkommande, och för nästa sommar helt nya, arrangemangen är fria att söka stöd på egen hand. Battle of Visby är ett återkommande event som försöker återskapa strider som hölls i samband med brandskattningen av Visby 1361. På Gotland har det sedan länge förts en diskussion kring hur medeltidsveckan ska kunna bidra till att stärka regionens varumärke. Även om man dragit ner bidragen så handlar det fortfarande om ett stöd på flera hundra tusen kronor som kommer att betalas ut under vart och ett av de tre kommande åren. Det är ganska mycket pengar för en liten region som Gotland.
Från historiskt återskapande till lättsam maskerad
Medeltidsveckan har både seriösa och lekfulla sidor. Vissa arrangemang är historiskt korrekta och anordnas av historiker. Många medeltidsentusiaster har lagt ner hundratals timmar på kläder, skor och annan utrustning medan andra ser veckan som lättsam maskerad som inte har särskilt mycket med medeltiden att göra. Visbysommaren är full av publikdragande evenemang och medeltidsveckan kommer så sent i augusti att den brukar markera slutet på säsongen för många av Visbys krögare. För flera av dem gör veckan varken till eller från och för andra är den mycket viktig för årsomsättningen. Medeltidsveckans besökare tenderar att dra sig till utskänkningsställen som kan erbjuda en genuint medeltida miljö. Som till exempel Kapitelhusgården eller Bistra Haren.
Engelbrektsupproret var en protest mot kungen Erik av Pommern av Kalmarunionen som regerade då och uppropet varade mellan år 1434–1436. Uppropet berodde på att skatterna var alldeles för höga och tillslut så orkade inte folket med. I Dalarna började uppropet men spred sig ner till Mellan Sverige vilket vad Svealand och Götaland. Uppropet leddes av en man vars namn är Engelbrekt Engelbrektsson och som senare valdes till rikshövitsman. Uppropet förde många goda saker med sig bland annat Kalmarunionens upplösande och den dåvarande kung Erik av Pommerns avsättande. Engelbrekt Engelbrektsson kallas frälsningsmannen.
Upprop och missnöje
Allt började med att de boende inte var nöjda med fogden Jens Eriksen i Västerås och därför marscherade man för att få Kung Erik att avsätta fogden. Det skedde ingen förändring då riksrådet inte ville göra något åt saken. Ett år senare var läget fortfarande oförändrat vilket ledde till att folket började tröttna och det uppstod våldsaktioner. Borgen Borganäs intogs och även fogdens borg blev intagen, inte fören då fick Jens Eriksen avgå från sin tjänst. Fogden fick sin ersättare av Hans von Eberstein men folket ville att Jens Eriksen skulle ställas inför rätta. Protesterna fortsatte och tillslut fick folket nog och brände ner både Borganäs och Köpingshus samt att Västerås intogs. Nu började resterande folket ställa sig bakom uppropet i form av storman från hela landet. Stockholm var härnäst på tur att bli intaget vilket lyckades. Uppropet fortsatte i stark styrka och med vinster dock tog det stopp vid Stäkeholms slott men styrkorna fortsatte att belägra slott efter slott enda tills de nådde Danmark. I Halmstad så stannade Engelbrekt upp och slöt ett avtal om vapenvila varav han sen drog tillbaka sina styrkor till Sverige. Väl tillbaka i Sverige förhandlades det fram vapenstillestånd under ett år, Engelbrekt fick även namnet rikshövitsman av kungen. Dock var inte allt frid och fröjd då skatterna fortfarande var oförändrade och efter att kung Erik satt både norrmän och danskar i tre av slotten: Stockholm, Nyköping och Kalmar så blev det uppror igen där kungen gavs två veckor på sig att ställa allt tillrätta. Engelbrekt red direkt efter till Stockholm som intogs och efter fler belägringar av Blekinge, Laholm, Halmstad och Varberg fortsatte resan till Älvsborgs slott där det beslöts att kungen fick behålla slottet men ej länet. Engelbrekts död skedde år 1436 i Örebro och genom att han fick en yxa i halsen av Måns Bengtsson vars far han hade haft en tvist med tidigare. Det pratas på 1800-talet om svensk fred i 200 år och den sista mannen som stupade i strid sägs vara Berndt Storm som stupade 1814. Denna fred kan Engelbrektupplopet ligga bakom.
Ett informativt upprop
Det är en lång och mäktig historia om hur Engelbrektsupproret gick till och det är väldigt informationsrikt. Huvudsyftet var att få kung Erik av Pommern att styra riket enligt kungaförsäkran. Att både rådet och kungen skulle samtala och tillslut komma överens om skattpriset där både partierna kan vara nöjda. Man ville ha en rättslig prövning av de fogdar som ansågs ha agerat fel mot folket samt att bönderna skulle få sänkt skatt. Det som Engelbrekt lyckades med var att avsätta kung Erik och göra en bonde till marsk, Engelbrekt själv valdes till rikshövitsman och Kalmarunionen upplöstes tillslut. Det var en stor belägring som skedde i och med upploppet då det fick folk från Dalarna, Svealand och Götaland att delta. Engelbrekt red över hela Sverige och belägrade slott efter slott samt gick även in i Danmark för att säkerställa att avtalet följdes. Hans död skedde år och blev en yxa i nacken efter att ha mött en gammal fiende i Örebro.
Medeltiden är en spännande del av vår historia och vi känner till ganska mycket om den, även om mycket fortfarande är dolt i dunkel. Man räknar medeltiden som perioden mellan antiken och renässansen, det vill säga från slutet av 400-talet och ända till 1400-talet. Det kanske mest karakteristiska för tiden var dess riddare och de slag som förekom, men det finns massor att lära sig om Europa under de 1000 år som räknas till medeltiden.
De olika medeltida epokerna
Medeltiden delas ofta upp i tidig medeltid, högmedeltid och senmedeltid. Då medeltiden sträcker sig över så lång tid är det en hel del som skiljer sig mellan tidens början och slut. Den tidiga medeltiden karakteriseras av Romarrikets sönderfall och en hel del folkvandringar försiggick. Olika folkslag och grupperingar som germaner, franker och muslimska arméer rörde på sig och det blev ofta slag.
Under 1000-talet och högmedeltiden blev västra Europas länder mer stabila och kristendomen samt kungadömena växte sakta men säkert fram. En kraftig tillväxt av befolkningen i olika delar av Europa gjorde att tidigare obebodda områden nu började brukas. Städer började utvecklas och bestod i samma form fram till industrialiseringen.
Senmedeltiden har inte en lika blomstrande historia som sin föregångare. Svår missväxt som ledde till svält avlöstes av digerdöden som tog drygt hälften av Europas invånare. Kristendomen svajade och det var inte någon riktig stabilitet någonstans.
Hur levde man?
I de medeltida städerna samlades invånarna och även bönderna tog sig in till marknadsplatserna för att sälja sina jordbruksvaror. Kött, frukt, ägg, mjöl och säd var vanliga handelsvaror. Handelsmännen köpte varorna för att sedan sälja vidare med en viss förtjänst. Den vanligaste kosten var bröd. I västra och södra Europa var det vanligast med vetebröd medan man i norr och öster istället odlade råg och korn. Av det gjorde man gröt, bröd och öl. Även morötter, lök, spenat och kål förtärdes.
Hundraårskriget varade mellan 1337 och 1453, och är egentligen en samlad benämning på en rad olika väpnade konflikter mellan England och Frankrike. Kriget kan sägas ha inletts på grund av oro över en fransk invasion från Englands sida, som berodde på att den franska flottan hade en stark närvaro i engelska kanalen. England tänkte därför att de skulle förekomma Frankrike, och sjöslaget vid Sluys 1340 blev det första slaget i kriget. Den franska flottan besegrades där grundligt, och den förlusten skulle inleda en rad nederlag för Frankrike. De två arméerna möttes igen vid Crécy 1346, då fransmännen åter fick se sig besegrade. År 1356 företog sig engelsmännen ett plundringståg in på fransk mark, vilket kulminerade i slaget vid Poitiers, där fransmännen möttes av förlust ännu en gång.
Efter en kort fred mellan 1360 och 1369 återupptogs stridigheterna. Nu leddes Frankrikes arméer av den begåvade härföraren Bertrand du Guesclin, och med honom i spetsen kunde Frankrike återta den mark engelsmännen erövrat med hjälp av guerillakrigsföring. För att vinna ett krig är det således viktigt att härföraren är kompetent.
Stridigheterna fortsatte in på 1400-talet, och nu var engelsmännen på frammarsch. De intog till slut även Paris, och endast i centrala Frankrike pågick fortfarande stridigheter. Det var när engelsmännen belägrat Orléans och allt verkade hopplöst för fransmännen som den mest kända personen i detta krig skulle komma till undsättning, nämligen Jeanne D’Arc. Jeanne D’Arc trodde sig ha fått i uppdrag av Gud att rädda Frankrike ur situationen, och efter att hon lyckats övertyga den franske kronprinsen om detta begav hon sig med en mindre ryttarstyrka till Orléans, och lyckades tvinga bort engelsmännen från sin belägring. Denna seger lyfte fransmännens moral så till den grad att hela landet reste sig, och vid nästa slag vid Patay segrade fransmännen. Jeanne D’Arc ledde kronprinsen till Reims, där han kunde krönas till kung över Frankrike.
Kriget slutade således med seger för Frankrike, men inte för Jeanne D’Arc, som 1430 blev tillfångatagen av burgunderna. De sålde henne till engelsmännen, och den 30 maj 1431 brändes hon på bål i Rouen.
Under alla tidsåldrar har det funnits ett behov att skydda kropp och huvud under strid. Det är inte enbart människan som fått skydd utan även hästar och ibland om än sällan även andra djur som bistått människan under strid.
Rustningar
Ett kroppspansar som täcker mer eller mindre hela kroppen kallas rustning. Rustningen används av krigaren för att erhålla skydd mot fiendens anfallsvapen. Alltså, rustning för skydd – vapen för anfall.
Rustningar bestod inledningsvis av de så kallade ringbrynjorna vilka kompletterades med hjälm och sköld.
Ringbrynjan
Brynjan bestod av sammanflätade järnringar. Tycks ha utgjort ett relativt gott skydd då den var populär och i allmänt bruk under hela medeltiden. redan från 600 – 400-talen f.Kr. (enligt vissa uppgifter från Syrierna i Främre Orienten, enligt andra från kelterna i Gallien). Den tycks ha varit ett bra skydd eftersom den var i allmänt bruk under hela medeltiden.
Andra brynjeplagg
För krigaren fanns även skydd för benen kallade brynjehosor och för huvudet kallade
brynjehuvor. Brynjehuvan föll ned över axlarna med endast ansiktet blottat. Det vanligaste skyddet för huvudet var dock hjälmen, rund och spetsig uppåt under äldre medeltid.
Tröja med fjäll
Så småningom utvecklades rustningen. Hauberken var en utveckling av ringbrynjan. Det var en tröja gjord av läder med påsydda metallfjäll som riddare började bära under 1100-talet. Hauberken skulle ge skydd mot svärdshugg och lansstötar. Då anfallsvapnen blev alltmer effektiva ökade behovet av ett utvecklat kroppsskydd. Med tiden gjordes dessa fjäll allt större då man ville undvika skarvar mellan rustningens plåtar. Resultatet blev att man vid 1300-talets slut smidde hela bröst- och ryggharnesk. Under 1400-talet var så ryttaren helt blev klädd i järn.
Vapen
Syftet med de medeltida vapnen var att tillfoga sin fiende så mycket skada som möjligt.
Man föredrog så klart att döda och såra fienden på avstånd. För det ändamålet användes pilbågar och armborst.
I brutala närstrider använde sig fotfolket av pikar, spjut och yxor. Man sökte skada riddaren och dennes häst. Riddaren å sin sida högg med sitt svärd och sin stridsyxa. Med sin långa lans nedfälld kunde han sittandes på sin häst, anfalla fienden, i full fart.
Olika sorters kastmaskiner användes vid belägringar av befästningar som borgar. Med en så kallad blida kunde allt från stenkulor, brinnande olja, kroppar från döda människor eller djur slungas över borgmuren. På vår tids casino skulle man kunna säga att spelaren är riddaren och casinot fienden. Spelaren önskar spränga banken och casinot söker på många olika sätt skydda banken. Vi kan i vart fall vara överens om att båda parter söker få något från den andre om det sker på bekostnad av den ene.
Medeltiden var en fascinerande tid i människans historia med djupa och varaktiga förändringar i både civilisation och natur. Att epoken har satt spår ända in i vår tid visar viljan att skildra tiden i fiktionen. I alltifrån filmer och tv-serier till litteratur har medeltiden fungerat som skådeplats för berättelser och historier. Tack vare dess suggestiva miljöer har medeltiden visat sig vara en utmärkt tidsperiod för tv och böcker och den som tycker om att läsa om gamla fältriddare, prinsessor och värdshus får definitivt sitt lystmäte genom att titta närmare på tv-kanaler och bibliotek.
En av de mest populära tv-serierna under de senaste åren är Game of Thrones, som utspelar sig i en medeltida miljö. Även om seriens miljöer är fiktiva är det tydligt att författaren George RR Martin, som ursprungligen skrev böckerna som serien är baserad på, inspirerad av medeltidens estetik. Här finns allt det som vi normalt förknippar med ett medeltida leverne: mycket dramatik i form av ständiga maktskiften, en hel del blodiga slag och många dryckesslag på värdshus för törstiga fältriddare. Visserligen kan frågetecken sättas för realismen i serien – det finns också inslag av övernaturliga händelser – men det är ändå en serie som de flesta medeltidsälskare kan ha utbyte av.
En annan skildring av medeltiden, som kommer från vårt Sverige, är Arn – Tempelriddaren. Det är en romantrilogi av den kände svenske författaren Jan Guillou och den har fått mycket uppskattande uppmärksamhet. Här finns det en tydlig tidsangivelse; berättelsen utspelar sig på 1100- och 1200-talet och platsen är Sverige. Det gör Arn till en utmärkt berättelse för den som vill lära sig mer om hur vårt land såg ut för 800 till 900 år sedan. Arn-böckerna har också förvandlats till film i en påkostad produktion, där huvudrollen spelades av Joakim Nätterqvist.
Om Game of Thrones och Arn är moderna skapelser som tittar på medeltiden ur ett retrospektivt perspektiv finns det berättelser som har funnits med betydligt längre. En av dem är Robin Hood, som har sina anor flera hundra år tillbaka i tiden. Tidpunkten för berättelsen varierar beroende på vilket verk man konsulterar, men klart är att den har alla aspekter av en medeltida berättelse. Robin Hood har kommit i flera filmversioner och det har även gjorts en tv-serie på temat. På cmore visas ofta filmer och tv-serier som utspelar sig på medeltiden.
När man ser medeltiden ur ett historiskt perspektiv är det ofta blod och krig som står i fokus. Man tänker sig att medeltiden var en tid av stora slag där människor höggs ner i parti och minut utan att åtnjuta någon som helst rättslig säkerhet. Maktgiriga härskare fanns det i vart och vartannat land. Det är en bild som i mångt och mycket överdrivits av både populärkultur och forskare, med ett sinne för det dramatiska. Faktum är att medeltiden – och då särskilt högmedeltiden – var en av de fredligaste perioderna i människans historia. Även om det inte i sig säger så mycket – människans blodtörst är väl dokumenterad – så kan det fungera som en påminnelse när man tänker sig tillbaka till medeltiden.
En annan anledning till att bilden av medeltiden som blodig och barbarisk har satt sig i vårt medvetande kan ha att göra med krigets natur. På den tiden fanns det nämligen inga drönare eller bombflyg. Att kriga innebar att stå öga mot öga med fienden och slåss med kniv eller yxa – eller, på sin höjd, sikta med en pilbåge från ett hundratals meters avstånd. Det innebar att slagen var mycket brutala med blodspillan i massor från båda sidor. Många är de som gick en fruktansvärd död till mötes med ett huvud kluvet i tu. En sådan bild etsar sig naturligtvis fast, vilket gör att vi i dag gärna tycks minnas medeltiden något mer våldsam än den faktiskt var.
Övergången till krut och pistoler skedde först under medeltidens senare period, vilket innebar att härförare och soldater dessförinnan inte hade tillgång till sådana moderna vapen. Eftersom en stor del av världen ännu inte var känd för västerländska erövrare skedde mycket av plundringen och krigsföringen till havs. Det betydde att den som ville sätta igång ett krig och erövra en bit mark först närmade sig platsen via fartyg eller båt. Där stötte de ofta på patrull från ett annat fartyg som mötte dem en bit ut – och så var en närstrid igång. Dessa växlingar slutade ofta med att ett skepp bordades och plundrades, eller att det helt enkelt sänktes av motståndaren.
När man tagit sig förbi det första hindret och kunde lägga i land på den främmande platsen väntade ofta en ännu tuffare utmaning – ett fort. För att inta ett fort eller en borg krävdes ofta ett stort numerärt övertag i antalet soldater. Att försvara ett fort är betydligt enklare än att inta det, vilket många maktgiriga erövrare fick erfara den hårda vägen.
Många av de stora slagen under medeltiden utspelade sig inte på slagfältet. Istället skedde de ofta i anslutning till ett fort av något slag. Det var nämligen då, för omkring 1 000 år sedan, som militärstrateger och generaler insåg värdet av att kunna försvara sig med hjälp av ett fort. Att tvingas försvara sig på marknivå gör det lättare för fienden att plundra och inta byggnaderna medan ett fort är byggt för att hålla fienden på avstånd. Med hjälp av vallgravar och höga murar kunde den tidens kungar och viktiga människor stänga ute inkräktare och se till att man lättare kunde freda sig från angrepp.
En av de mest fascinerande försvarsbyggnaderna från medeltiden är Dubrovniks ringmur. Även om det idag inte återstår lika mycket av muren som vid dess höjdpunkt i historien är det fortfarande en imponerande syn som lockar många turister. På den tiden var det inte turister som kom hit; det var potentiella angripare från närliggande områden som var ute efter att inta Dubrovnik och dess attraktiva läge. Muren tillät invånarna att sova lite lättare om nätterna och den gjorde det betydligt svårare för fiender att ta sig in i stadens kärna.
Lite längre söderut längs samma kustremsa mot Medelhavet ligger den albanska staden Shkodër, som är plats för Rozafa-fortet. Det har en historia som sträcker sig ännu längre tillbaka i tiden än medeltiden – man beräknar att det uppfördes någon gång 350 år före Kristus – men det var några hundra år senare som det verkligen upplevde sina glansdagar. Här stod flera viktiga slag som alla har gått till den albanska nationalhistorien och för militärhistoriker kommer Rozafa alltid att vara en viktig del.
I västra Europa, Frankrikes nordvästra delar närmare bestämt, finns ett fort som gått till historien av en helt annan anledning. Chateau de Falaise, som fortet heter, var nämligen födelseplatsen för William Erövraren, som sedermera blivit ett fruktat och aktat namn i krigshistorien. Han föddes år 1028 och levde mitt under högmedeltiden. I dag är fortet en populär turistattraktion, men det var länge en viktig utpost för de regerande styrkorna i området som kunde söka skydd här och enklare slå ner eventuella angrepp från fienden.
