Under alla tidsåldrar har det funnits ett behov att skydda kropp och huvud under strid. Det är inte enbart människan som fått skydd utan även hästar och ibland om än sällan även andra djur som bistått människan under strid.
Rustningar
Ett kroppspansar som täcker mer eller mindre hela kroppen kallas rustning. Rustningen används av krigaren för att erhålla skydd mot fiendens anfallsvapen. Alltså, rustning för skydd – vapen för anfall.
Rustningar bestod inledningsvis av de så kallade ringbrynjorna vilka kompletterades med hjälm och sköld.
Ringbrynjan
Brynjan bestod av sammanflätade järnringar. Tycks ha utgjort ett relativt gott skydd då den var populär och i allmänt bruk under hela medeltiden. redan från 600 – 400-talen f.Kr. (enligt vissa uppgifter från Syrierna i Främre Orienten, enligt andra från kelterna i Gallien). Den tycks ha varit ett bra skydd eftersom den var i allmänt bruk under hela medeltiden.
Andra brynjeplagg
För krigaren fanns även skydd för benen kallade brynjehosor och för huvudet kallade
brynjehuvor. Brynjehuvan föll ned över axlarna med endast ansiktet blottat. Det vanligaste skyddet för huvudet var dock hjälmen, rund och spetsig uppåt under äldre medeltid.
Tröja med fjäll
Så småningom utvecklades rustningen. Hauberken var en utveckling av ringbrynjan. Det var en tröja gjord av läder med påsydda metallfjäll som riddare började bära under 1100-talet. Hauberken skulle ge skydd mot svärdshugg och lansstötar. Då anfallsvapnen blev alltmer effektiva ökade behovet av ett utvecklat kroppsskydd. Med tiden gjordes dessa fjäll allt större då man ville undvika skarvar mellan rustningens plåtar. Resultatet blev att man vid 1300-talets slut smidde hela bröst- och ryggharnesk. Under 1400-talet var så ryttaren helt blev klädd i järn.
Vapen
Syftet med de medeltida vapnen var att tillfoga sin fiende så mycket skada som möjligt.
Man föredrog så klart att döda och såra fienden på avstånd. För det ändamålet användes pilbågar och armborst.
I brutala närstrider använde sig fotfolket av pikar, spjut och yxor. Man sökte skada riddaren och dennes häst. Riddaren å sin sida högg med sitt svärd och sin stridsyxa. Med sin långa lans nedfälld kunde han sittandes på sin häst, anfalla fienden, i full fart.
Olika sorters kastmaskiner användes vid belägringar av befästningar som borgar. Med en så kallad blida kunde allt från stenkulor, brinnande olja, kroppar från döda människor eller djur slungas över borgmuren. På vår tids casino skulle man kunna säga att spelaren är riddaren och casinot fienden. Spelaren önskar spränga banken och casinot söker på många olika sätt skydda banken. Vi kan i vart fall vara överens om att båda parter söker få något från den andre om det sker på bekostnad av den ene.
Medeltiden var en fascinerande tid i människans historia med djupa och varaktiga förändringar i både civilisation och natur. Att epoken har satt spår ända in i vår tid visar viljan att skildra tiden i fiktionen. I alltifrån filmer och tv-serier till litteratur har medeltiden fungerat som skådeplats för berättelser och historier. Tack vare dess suggestiva miljöer har medeltiden visat sig vara en utmärkt tidsperiod för tv och böcker och den som tycker om att läsa om gamla fältriddare, prinsessor och värdshus får definitivt sitt lystmäte genom att titta närmare på tv-kanaler och bibliotek.
En av de mest populära tv-serierna under de senaste åren är Game of Thrones, som utspelar sig i en medeltida miljö. Även om seriens miljöer är fiktiva är det tydligt att författaren George RR Martin, som ursprungligen skrev böckerna som serien är baserad på, inspirerad av medeltidens estetik. Här finns allt det som vi normalt förknippar med ett medeltida leverne: mycket dramatik i form av ständiga maktskiften, en hel del blodiga slag och många dryckesslag på värdshus för törstiga fältriddare. Visserligen kan frågetecken sättas för realismen i serien – det finns också inslag av övernaturliga händelser – men det är ändå en serie som de flesta medeltidsälskare kan ha utbyte av.
En annan skildring av medeltiden, som kommer från vårt Sverige, är Arn – Tempelriddaren. Det är en romantrilogi av den kände svenske författaren Jan Guillou och den har fått mycket uppskattande uppmärksamhet. Här finns det en tydlig tidsangivelse; berättelsen utspelar sig på 1100- och 1200-talet och platsen är Sverige. Det gör Arn till en utmärkt berättelse för den som vill lära sig mer om hur vårt land såg ut för 800 till 900 år sedan. Arn-böckerna har också förvandlats till film i en påkostad produktion, där huvudrollen spelades av Joakim Nätterqvist.
Om Game of Thrones och Arn är moderna skapelser som tittar på medeltiden ur ett retrospektivt perspektiv finns det berättelser som har funnits med betydligt längre. En av dem är Robin Hood, som har sina anor flera hundra år tillbaka i tiden. Tidpunkten för berättelsen varierar beroende på vilket verk man konsulterar, men klart är att den har alla aspekter av en medeltida berättelse. Robin Hood har kommit i flera filmversioner och det har även gjorts en tv-serie på temat. På cmore visas ofta filmer och tv-serier som utspelar sig på medeltiden.
När man ser medeltiden ur ett historiskt perspektiv är det ofta blod och krig som står i fokus. Man tänker sig att medeltiden var en tid av stora slag där människor höggs ner i parti och minut utan att åtnjuta någon som helst rättslig säkerhet. Maktgiriga härskare fanns det i vart och vartannat land. Det är en bild som i mångt och mycket överdrivits av både populärkultur och forskare, med ett sinne för det dramatiska. Faktum är att medeltiden – och då särskilt högmedeltiden – var en av de fredligaste perioderna i människans historia. Även om det inte i sig säger så mycket – människans blodtörst är väl dokumenterad – så kan det fungera som en påminnelse när man tänker sig tillbaka till medeltiden.
En annan anledning till att bilden av medeltiden som blodig och barbarisk har satt sig i vårt medvetande kan ha att göra med krigets natur. På den tiden fanns det nämligen inga drönare eller bombflyg. Att kriga innebar att stå öga mot öga med fienden och slåss med kniv eller yxa – eller, på sin höjd, sikta med en pilbåge från ett hundratals meters avstånd. Det innebar att slagen var mycket brutala med blodspillan i massor från båda sidor. Många är de som gick en fruktansvärd död till mötes med ett huvud kluvet i tu. En sådan bild etsar sig naturligtvis fast, vilket gör att vi i dag gärna tycks minnas medeltiden något mer våldsam än den faktiskt var.
Övergången till krut och pistoler skedde först under medeltidens senare period, vilket innebar att härförare och soldater dessförinnan inte hade tillgång till sådana moderna vapen. Eftersom en stor del av världen ännu inte var känd för västerländska erövrare skedde mycket av plundringen och krigsföringen till havs. Det betydde att den som ville sätta igång ett krig och erövra en bit mark först närmade sig platsen via fartyg eller båt. Där stötte de ofta på patrull från ett annat fartyg som mötte dem en bit ut – och så var en närstrid igång. Dessa växlingar slutade ofta med att ett skepp bordades och plundrades, eller att det helt enkelt sänktes av motståndaren.
När man tagit sig förbi det första hindret och kunde lägga i land på den främmande platsen väntade ofta en ännu tuffare utmaning – ett fort. För att inta ett fort eller en borg krävdes ofta ett stort numerärt övertag i antalet soldater. Att försvara ett fort är betydligt enklare än att inta det, vilket många maktgiriga erövrare fick erfara den hårda vägen.
Många av de stora slagen under medeltiden utspelade sig inte på slagfältet. Istället skedde de ofta i anslutning till ett fort av något slag. Det var nämligen då, för omkring 1 000 år sedan, som militärstrateger och generaler insåg värdet av att kunna försvara sig med hjälp av ett fort. Att tvingas försvara sig på marknivå gör det lättare för fienden att plundra och inta byggnaderna medan ett fort är byggt för att hålla fienden på avstånd. Med hjälp av vallgravar och höga murar kunde den tidens kungar och viktiga människor stänga ute inkräktare och se till att man lättare kunde freda sig från angrepp.
En av de mest fascinerande försvarsbyggnaderna från medeltiden är Dubrovniks ringmur. Även om det idag inte återstår lika mycket av muren som vid dess höjdpunkt i historien är det fortfarande en imponerande syn som lockar många turister. På den tiden var det inte turister som kom hit; det var potentiella angripare från närliggande områden som var ute efter att inta Dubrovnik och dess attraktiva läge. Muren tillät invånarna att sova lite lättare om nätterna och den gjorde det betydligt svårare för fiender att ta sig in i stadens kärna.
Lite längre söderut längs samma kustremsa mot Medelhavet ligger den albanska staden Shkodër, som är plats för Rozafa-fortet. Det har en historia som sträcker sig ännu längre tillbaka i tiden än medeltiden – man beräknar att det uppfördes någon gång 350 år före Kristus – men det var några hundra år senare som det verkligen upplevde sina glansdagar. Här stod flera viktiga slag som alla har gått till den albanska nationalhistorien och för militärhistoriker kommer Rozafa alltid att vara en viktig del.
I västra Europa, Frankrikes nordvästra delar närmare bestämt, finns ett fort som gått till historien av en helt annan anledning. Chateau de Falaise, som fortet heter, var nämligen födelseplatsen för William Erövraren, som sedermera blivit ett fruktat och aktat namn i krigshistorien. Han föddes år 1028 och levde mitt under högmedeltiden. I dag är fortet en populär turistattraktion, men det var länge en viktig utpost för de regerande styrkorna i området som kunde söka skydd här och enklare slå ner eventuella angrepp från fienden.
